Vågade!
Trotsade sunt förnuft och rädsla, även om det tog ett tag innan min hjärna var med på noterna (om den någonsin var det). Jag klättrade klättervägg för första gången någonsin. Måste lägga till informationen att jag faktiskt är höjdrädd...på riktigt. Men lusten och nyfikenheten var så stor så att jag lyckades på nåt sätt ändå förtränga att jag är höjdrädd.
Men detta blev jag snabbt varse... Vi kom till stället där vi skulle klättra (jag och J) och vips var det dags för mig att börja klättra... vi började med den lättaste.. halvvägs upp så märkte jag att alla grepp på väggen inte var lika "greppvänliga" några grepp var rent värdelösa och även fast instruktören (han som på marken höll sitt liv i sina händer eller runt midjan..) hade sagt att vi skulle använda benen så klammrade jag mig rent instinktivt fast med händerna. Där halvvägs upp (eller ner beroende på hur man ser det) så hade jag dåliga grepp och gjorde misstaget att titta ner!!! och då försvann all färg från mitt ansikte och jag tänkte: Nu svimmar jag. Min reaktion blev då att ropa "jag vill ner" och gissa vad instruktören säger: "okej, luta dig bakåt bara." då visste jag inte längre vad som var värst. Han firade allafall ner mig. Och så var det Js tur , han klättrade lika smidigt som spiderman uppför väggen.
Sen blev jag tjurig och trotsade min rädsla och klättrade hela väg(g)en upp (7-9m var det). sen klättrade vi en vägg var till och det var kul fast jag var livrädd hela tiden.. det blev liksom en del av tjusningen att trotsa sin rädsla. Hjärnan fattar inte att jag sitter säkert i selen utan ser bara golvet där 7-9 m ner (det var inte direkt så psykologiskt upplagt där nere var det bara stenhårt golv, ingen madrass).
Efter denna bravad var jag helt slut både mentalt och fysiskt... men det var en himla häftig upplevelse som jag gärna skulle prova igen!!!
Nån annan som testat?
Men detta blev jag snabbt varse... Vi kom till stället där vi skulle klättra (jag och J) och vips var det dags för mig att börja klättra... vi började med den lättaste.. halvvägs upp så märkte jag att alla grepp på väggen inte var lika "greppvänliga" några grepp var rent värdelösa och även fast instruktören (han som på marken höll sitt liv i sina händer eller runt midjan..) hade sagt att vi skulle använda benen så klammrade jag mig rent instinktivt fast med händerna. Där halvvägs upp (eller ner beroende på hur man ser det) så hade jag dåliga grepp och gjorde misstaget att titta ner!!! och då försvann all färg från mitt ansikte och jag tänkte: Nu svimmar jag. Min reaktion blev då att ropa "jag vill ner" och gissa vad instruktören säger: "okej, luta dig bakåt bara." då visste jag inte längre vad som var värst. Han firade allafall ner mig. Och så var det Js tur , han klättrade lika smidigt som spiderman uppför väggen.
Sen blev jag tjurig och trotsade min rädsla och klättrade hela väg(g)en upp (7-9m var det). sen klättrade vi en vägg var till och det var kul fast jag var livrädd hela tiden.. det blev liksom en del av tjusningen att trotsa sin rädsla. Hjärnan fattar inte att jag sitter säkert i selen utan ser bara golvet där 7-9 m ner (det var inte direkt så psykologiskt upplagt där nere var det bara stenhårt golv, ingen madrass).
Efter denna bravad var jag helt slut både mentalt och fysiskt... men det var en himla häftig upplevelse som jag gärna skulle prova igen!!!
Nån annan som testat?
Kommentarer
Trackback